Papillon - om rasen

Rasstandard

Du kan ladda ner PDF-filen från SKK:s hemsida här.

Papillonen kallas ofta för fjärilshund på grund av sina befransade öron som liknar fjärilens utspända vingar. Papillon är franska och betyder dagfjäril, medan varianten med hängande öron heter Phalene och betyder nattfjäril (egentligen mätarfjäril).

Papillonen är en av våra äldsta hundraser. De förekom redan på 1500-talet på målningar från det franska hovet, där de var lyxhundar. Varianten med hängande öron, den så kallade Veronese-spanieln kom till Sverige redan 1568.

Under den franska revolutionen sägs Marie Antoinette ha ägt papilloner.  

Papillonen är en dvärgspaniel och delar därför en del av spanielfamiljens huvuddrag.

Det är en sund, lättskött, pigg och alert hund, men inte nervös eller bjäbbig (även om det kan finnas undantag. Kolla alltid upp föräldrarnas sinnelag innan du bestämmer dig för en viss valp!)

Lätt att ta med överallt

Papillonen är sällan bilsjuk. När vi hämtat Opal från kenneln körde vi nästan åttio mil hem. Vi stannade för ett par små promenader, men det var ändå en resa på elva timmar. Hon skötte sig exemplariskt och varken gnällde eller blev bilsjuk. Hon rullade ihop sig på golvet och sov som om hon aldrig hade gjort annat.

Storleken (standarden föreskriver 28 cm i mankhöjd) gör att man lätt kan ta med sig sin hund i cykelkorgen och slipper oroa sig för att överanstränga senor och leder.

Väl ute i skog och mark märker man att papillonen inte är någon soffliggare. Till skillnad från raser med korta ben hänger papillonen utan problem med på timslånga promenader i rask takt.

Valpar och unghundar får aldrig överansträngas. Fördelen med små hundar är deras skelett blir färdigt snabbare än för stora hundar. En del tänker att de måste ha en stor hund för att kunna ha den med sig på långpromenader, men glömmer att man måste vänta tills den är färdigutvecklad innan man kan börja träna. En stor hund har dessutom kortare livslängd än en liten och tacklar av tidigare i livet. Så det är idel fördelar med en papillon.

– Men jag är ingen sådan friskus. Passar inte papillonen för mig då?

Om du vill ha en ”innehund”, bor i en liten lägenhet och inte har tid till dagliga promenader tror jag inte papillonen är rätt ras för dig. Men om man har en trädgård där hunden får rasta av sig, och man aktiverar hunden med lekar och problemsysselsättningar, så är förutsättningarna bra för att få en lycklig pappis. Och har man inte alltid tid att delta i lekarna, så hittar den faktiskt på egna lekar att sysselsätta sig med.

Intelligent

Stanley Coren, författare till boken ”Hur intelligent är din hund?” gjorde omfattande tester för att mäta olika hundrasers intelligens. Av småhundarna toppade papillon listan. Och i jämförelse med samtliga hundraser hamnade papillonen på åttonde plats! Alltså före t ex collie och rottweiler.

I Papillonposten nr 4/2011 berättas att över 200 lydnadsdomare i USA har rankat de smartaste hundraserna i världen från skala 1-10. Papillon knep 8:e platsen!

Att äga en intelligent hund är inte allena saliggörande. Det innebär att hunden behöver aktiveras mer än mindre begåvade hundar. De kräver mer ”hjärngympa” för att inte hitta på för mycket hyss. Papillonen är alltså mycket lättlärd och behöver en fast hand under uppväxten för att lära den vad som är acceptabelt och inte.

Agility är en hundsport som passar papillonen alldeles utmärkt, då den är kvick och snabb och arbetsglad.

Sveriges första lydnadschampion var en papillon (Maid Maryan 1963). För rätt många år sedan läste jag också om en papillon som blivit godkänd som utbildad räddningshund. Hon hette Cillahofs Taylor, Lisa kallad. Matte fick tillverka ”skor” av gummihandskar för att hunden skulle kunna söka skadade bland ruiner och skärvor. Hon finns med i Guiness Rekordbok som världens minsta godkända räddningshund.

De är mycket lämpliga som terapi- och servicehundar. De älskar att lära sig tricks. Bäst inlärningsresultat får man genom kärlek och uppmuntran, då motivationen att vara till lags redan finns där.

Lätt att få rumsren

De är också lätta att få rumsrena. När jag hämtade Opal från kenneln ”garanterade” de att hon inte var rumsren, något jag heller inte hade förväntat mig. Men – faktum är att hon bara kissade inomhus två gånger! Jag hade henne i bur om nätterna och gick ut med henne när hon vaknade. Dagtid gick jag ut med henne så snart hon sovit, ätit eller lekt. Varje gång hon kissade sa jag ”kissa” och berömde henne. Varför det? Det är ett jättebra kommando när man har bråttom och ska iväg och vet att hunden inte kommer att få tillfälle att rastas på några timmar. När jag nu säger ”kissa”, så kissar hon antingen hon tycker det behövs eller ej. (Opal är duktig på att hålla sig länge och om det inte finns något att markera på så låter hon hellre bli att kissa.)



 


Kelig & lekfull

Papillonen är naturligtvis en riktig knähund och kelgris. Så fort man sätter sig ner har man en kompis i knät. Det kvittar hur ofta man måste resa sig, så tar de inte illa upp, utan kommer tillbaka så snart tillfälle ges. Vid det franska hovet användes de också som sängvärmare.

Mellan varven är den mycket lekfull och påhittig. Jag har aldrig tidigare haft en så lekfull hund. När Opal vill leka hämtar hon en av sina leksaker och försöker få mig med i leken. Om jag inte har tid leker hon ofta på egen tass. När barn kommer på besök blir hon jätteglad över utsikten att få leka tafatt.

Som vuxen har hon förstås blivit betydligt lugnare, men med leksinnet i behåll.

Papillonen är en mycket social hund som helst inte vill bli lämnad ensam för länge. Den går väl ihop med andra hundar och är i allmänhet inte revirhävdande.

När matte eller husse behöver uppmärksammas på något så ger en del skall. Det sägs att deras uppgift var att väcka kungligheterna vid hovet som slumrat till när det kom besökare, så de slapp bli tagna på sängen. Andra är helt tysta i likhet med sina spanielsläktingar.

Man kan lära dem begränsa skallet till ett par voff genom att skramla med en plåtburk fylld med småsten alternativt spruta lite vatten i ansiktet på dem. Bäst är naturligtvis att lära hunden kommandon ”skall” respektive ”tyst”. Låt besökare ge dem lite godis, så har man snart en tyst hund. Jag har hört sägas att det finns två linjer – en mer skällig och en tystlåten. Som vanligt är det vist att kolla in föräldrar och även föregående generation för att i viss mån få en uppfattning om vad man kan förvänta sig av sin framtida valp.

Pälsvård

Pälsen är silkeslen, mjuk och tovar sig knappast. Härlig att smeka och njuta av! Luktar inte hund. Lera och smuts efter promenaden borstas enkelt bort när det torkat.

Papillonen har ingen underull, vilket medför att man slipper en hel del jobb och löst hår under fällningsperioden. Till skillnad från många raser tappar den inte merparten av pälsen, utan man kan säga att pälsen påminner om människans hår – det växer hela tiden. Inte förrän vid tvåårsåldern är pälsen helt utvuxen.

Under fällningsperioden som varar 10-14 dagar bör man kamma eller borsta varje dag, men övriga perioder räcker det att se över pälsen en gång i veckan. Var dock noga med att kolla pälsen bakom öronen, där det lätt bildas knutor. Med andra ord är pälsvården inget betungande.

På engelska kallas rasen ibland för ”wash and wear” – en ”tvätta-och-bär-ras” för att beteckna den ideala resekompanjonen.


Copyright © Madeleine Wallgren 2015

Läs vidare om

Papillonens hälsa

 När man väljer ras är det viktigt att inte bara gå efter utseendet, utan ta reda på rasegenskaper vad gäller eventuella rasbundna sjukdomar och andra rasegenskaper.