Om Opal

När man köper en valp vill man självklart veta en del om föräldrarna för att i viss mån kunna bilda sig en uppfattning om hur ens egen hund kommer att bli. Självklart betyder miljö och fostran en hel del, men man får inte utesluta de ärftliga komponenterna.

När jag fick Opal förvånades jag över hur livlig hon var. Ingen av alla mina tidigare hundar (schipperke, japansk spets, pudel och shiba) hade uppvisat en sådan energi. Under sitt första levnadsår var hon sprudlande i sin aktivitetsiver. Hon ville hälsa på alla, människor, hundar, hästar, katter och hon lyssnade inte alltid på vad jag sa. Så snart vi vaknat på morgonen kom hon med någon av sina leksaker och ville vi skulle leka. Men om jag inte hade tid så sysselsatte hon sig själv.

Dock sov hon som en stock nätterna igenom - gärna tio, elva timmar. Hon är inte speciellt morgonpigg, utan ligger helst och drar sig.

Hon är jätteduktig på att hålla sig länge, så man behöver inte avbryta sin söndagssovmorgon för att gå ut med henne.

Promenader innebar skattjakt för hennes del. Nästan varje gång kom hon hem med en ny ”skatt” i munnen. Det kunde vara ett tomt cigarettpaket, en pinne, papperstallrik, grankotte… En gång hittade hon en plånbok! Den saknade som väl var innehåll.

Trots sin livlighet lärde hon sig mycket snabbt att stanna på kommando, gå fot, komma på inkallning och andra baskunskaper. Förutsättningen var förstås att vi tränade på gräsmattan där inget distraherade. När hon var okopplad på våra promenader och hon for fram som ett jehu undrade jag ibland om det skulle gå att få stopp på henne, men det räckte med kommandot ”stanna”, så stannade hon. Ofta till min förvåning.

Efter första löpet (vid 7 månaders ålder) lugnade hon ner sig en hel del och efter andra löpet ännu mera. Som vuxen är hon lugn - nästan lite för stillsam tycker jag ibland. Men leksinnet har hon kvar i fullt mått även som vuxen. Ofta kommer hon med en leksak och vill att vi ska kampa eller leka. Till skillnad från flera andra hundar jag haft är hon fortfarande valpig och visar mycket tydligt när hon vill att vi ska aktivera oss. Jag sitter ju mest vid datorn och jobbar och hon ligger snällt och vilar i närheten. Men plöttsligt säger hon till: nu är det dags för paus!

Skottfast och orädd

En fasa för mig som hundägare är att få en skotträdd hund. Det är inte bara dagarna kring nyår som man lider med sin hund, utan också när man på håll hör skott avlossas i skog och mark där vi ofta går. Till min lättnad är Opal helt skottfast och orädd. Fyrverkerierna vid nyår verkar inte bekomma henne det minsta, och inte skott i skogen heller. För säkerhets skull tränade jag henne genom att låta henne lyssna på ljudet av fyrverkerier och skottlossning som jag spelat in på datorn.

Går bra ihop med andra hundar - även tikar

Många hundar fungerar bara ihop med andra hundar som är av  motsatt kön. Två tikar eller två hanhundar kan lätt sluta i slagsmål. Opal blev snabbt godkänd inte bara av hanhundarna i kvarteren i Hälsingland, utan även av den del tikar som annars var rätt sura och aviga gentemot andra tikar.

Hon vaktar inte heller huset när en främmande hund kommer på besök. En del hundar vägrar ju släppa in en gästande hund.

Matvanor - fruktälskare

Opal älskar apelsiner, sharonfrukter, äpplen och päron. Dock inte bananer. (Druvor och russin hade hon nog gärna också velat ha, men läste nyligen att det är livsfarlig föda för en hund. En matsked russin kan leda till döden!)Jag brukar skämta om att jag fått en vegetarisk hund, men självklart äter hon vanlig hundmat också.

”Pratsamhet”

Som valp och unghund ”pratade” hon rätt mycket i olika sammanhang. Hon visste att hon inte fick skälla mer än när det kom folk på besök, men när hon satt i fönstret måste hon ju ändå tala om för oss att ”nu är det en katt i vår trädgård”, ”nu gick hunden Sigge förbi vårt hus” osv. Hon använde sig då av diverse roliga läten utan att skälla.

När vi får besök skäller hon, men rätt snart försöker hon gärna att sätta sig i knät på besökaren. Som sagt - en liten dam som gärna vill bekanta sig med både två- och fyrbeningar.

Pälsvård

Papillonen har ingen underull vilket innebär att man slipper en stor del av den fällning som andra hundraser har. Pälsen växer hela livet. Den fäller alltså inte hela pälsen under fällningsperioden, utan bara en del. Fällningsperioden varar cirka 8-12 dagar och då kammar jag henne varje dag. Under övriga tider räcker det att kamma någon gång i veckan samt kontrollera att pälsen inte tovat sig bakom öronen.  

Hennes första år bodde vi i Hälsingland där temperaturen ofta gick ner till 20 minusgrader, ibland ännu kallare. Hon visade märkligt nog inga tecken på att frysa under våra promenader ens i sträng kyla.

Knähund och stor kelgris

Självklart är Opal i mina ögon världens goaste kelegris. Tillgiven, lydig, förstår snabbt innebörden i olika ord (dock inte som valp), kelig och alltid angelägen om att vara till lags. Hon är väldigt uppmärksam på oss och tänker snabbt ut vad som är å färde.

Jag hoppas att hennes egenskaper ska gå i arv till avkommorna. Och med en dito trevlig pappa till valparna så har jag anledning att tro det bästa.

Opals stamtavla

Baknils Opal

Nedan: Opal som valp.

Copyright © Madeleine Wallgren 2013