Frågelådan

Du kan mejla dina frågor till mig, så svarar jag på denna sida så snart jag får tillfälle.

Fråga: Varför inte en oreggad papillon?

Jag har blivit erbjuden att köpa en renrasig papillon (i alla fall så säger uppfödaren att den är renrasig), men den är inte registrerad i SKK. Priset är nästan hälften av vad en reggad papillon kostar. Varför skulle jag betala nästan det dubbla bara för att få ett papper från Svenska Kennelklubben?

Svar:

Det finns säkert en orsak till att valpkullen inte är registrerad. Jag kan ju bara gissa, men tänkbar anledning är att en eller båda föräldrarna (eller bakomliggande generation) inte fått godkänt på ögonlysningen. SKK har sedan några år tillbaka ett bekämpningsprogram för just PRA, en ögonsjukdom som leder till blindhet när hunden blir runt 5-6 år. Det börjar med att hunden förlorar sitt mörkerseende och efterhand förlorar den alltmer av synen. För att få få registrera sina papillonvalpar krävs att båda föräldradjuren blivit ögonlysta inför varje parning. Detta kan endast utföras av en ögonspecialist (oftalmolog). Samtidigt kontrolleras andra ögonsjukdomar som katarakt, glaukom mm.

Seriösa uppfödare låter också kontrollera sin hund för lösa eller luxerande knäleder, patella luxation. Även dessa resultat förs in i SKK:s register där vem som helt kan kontrollera om föräldrarna fått godkänt eller ej.

Om du köper en oregistrerad hund kan du inte ställa ut den på SKK:s utställningar. Skulle du vilja ta en kull valpar efter din hund kan du inte få dem registrerade. Och jag skulle vilja avråda dig från att ta någon kull då du inte vet vilka anlag som din hund bär på. För du vill väl inte riskera att medverka till att en hundvalp du fött upp kanske blir blind om fem år? Du kanske hävdar att valpens föräldrar har fullgod syn, men tänk på att PRA nedärvs recessivt, vilket innebär att genen kan vara dold i ett par generationer för sedan dyka upp.

Fråga: Är blandrashundar friskare än renrasiga hundar?

Svar:

Det är en uppfattning många har och jag tror att bakgrunden till att denna myt är så spridd är följande:

För flera decennier sedan var det populärt att linjeavla - dvs para besläktade hundar med varandra för att få fram vissa önskvärda egenskaper. Tyvärr följde då också även mindre önskvärda gener med, t ex vissa sjukdomar. Somliga uppfödare gick så långt att de parade kusiner, halvsyskon, far och dotter mm. Min första hund, en pudel, var resultatet av en sådan ”linjeavel” som visade sig vara rena inaveln. Som helt okunnig trettonåring visste jag inget om avel, så det var inte förrän jag kom med min valp till veterinären som han påpekade att min valps föräldrar var kullsyskon! Det kan delvis förklara att hon drabbades av blindhet rätt tidigt i livet (troligtvis just PRA, då det började med att hon vägrade att gå ut kvällstid). Hon fick diabetes och blev tyvärr inte speciellt gammal.

Inavelsdepression yttrar sig i små kullar (min hund hade bara ett syskon), dåligt immunförsvar och ökad risk för ärftliga sjukdomar. När man utavlar - alltså parar två inavlade hundar med helt obesläktade hundar - får man en livskraftig avkomma med starkare immunförsvar. Inavelsdepressionen bryts effektivt och det är denna effekt som slagit igenom i folkmun. Somliga menar att ju fler raser man blandar, desto friskare hund får man, vilket är helt felaktigt. Effekten gäller bara i första generationen - och inte att förglömma: Det är inte så att alla genetiska lagar sätts ur spel bara för att man utavlar! Ärftliga sjukdomar upphövs inte på något magiskt sätt bara för att man mixar två raser! Låt säg att du parar en schäfer och en labrador, båda med höftledsproblem. Trots mixen kommer de att ärva anlagen från båda föräldrarna. Hur mycket du än mixar raserna kommer alltid båda föräldrarnas eventuella sjukdomsanlag att ärvas ner till avkomman.

Jag menar att det är lögnaktig marknadsföring att propagera för att blandrashundar är sundare än rasrena hundar.

Nästa tankefel består i att den vinst som fanns i utavel gällde på den tiden då man linje-eller inavlade rashundar. Sedan länge har Svenska Kennelklubben uppmärsammat detta problem och idag kan man enkelt göra en ”provparning” på SKK:s hemsida för att i förväg få besked om inavelsgraden i procent. Så anges t ex min nuvarande kull med Opal om 1% inavelsgrad, vilket är mycket liten.

Seriösa uppfödare har sedan länge slutat med den osunda inaveln som var populär för länge, länge sedan.

Några exempel: Om en dotter paras med sin far är inavelsgraden 25%. Om två halvsyskon paras är inavelsgraden 12,5%, medan en kusinparning är 6,25%.

Slutsatsen är alltså att tankegången att blandrashundar är friskare är alltså inte bara förlegad, utan grovt vilseledande för den potentiella valpköparen.

Köper man en registrerad, rasren hund har man betydligt större möjligheter att veta vad man får. Rasklubbarna håller koll på eventuella ärftliga sjukdomar som kan dyka upp och gör sitt bästa att stänga av de som är bärare av den upptäckta sjukdomen.

Du tjänar några tusenlappar på att köpa en blandrashund eller en icke reggad hund, men har du tänkt på vad eventuella veterinärvårdskostnader kan uppgå till trots försäkringar? Och i många fall kanske det inte ens går att bota hunden. Det innebär också en stress för en hund att behöva opereras, behandlas osv.

Jag säger inte att man är garanterad en frisk hund livet ut för att den är registrerad i SKK, men jag menar att förutsättningarna för ett lyckligare hundägande är större.

Fråga: Ska jag välja en tik eller en hanhund? Vilka fördelar respektive nackdelar finns med de olika könen?

Svar:

Hanhundar: Många har fördomar angående hanhundar, kanske för att tror att den måste kissa på varenda stolpe. Men detta är ju en fostringssak. Hanhunden vill markera sitt revir, men faktum är att många tikar också markerar genom att måla över en annan hunds urinlukt. Men man som ledare bestämma att hunden inte ska markera förrän man ger tillåtelse.

Jag har också hört att man tror att hanhundar är svårare att få rumsrena eftersom de behöver kissa oftare. Men detta är helt fel. Av alla valpar jag fött upp har jag kunnat konstatera att hanvalparna är de som snabbast blir rumsrena. Båda könen kan hålla sig lika länge.

I vissa raser är hanhundarna mer benägna att slåss och kan utveckla aggressivitet mot andra hanhundar. Men två tikar kan också vara griniga och slåss med varandra. Papillonen tycker jag dock är väldigt social mot både människor och andra hundar och även två hanhundar samsas oftast väl.

En fördel är att man numera kan kastrera sin hanhund om man tycker att hanhundens könsdrift är besvärande. Det är en betydligt billigare och enklare ingrepp än att kastrera en tik.

Om jag skulle ha en hund för sällskapsändamål hade jag utan tvekan valt en hanhund.

Inom vissa raser är hanhunden mindre kelig än tiken (gäller t ex schipperke). Men när vi talar om papillon och japansk spets är hanarna lika keliga och tillgivna som tikarna.

En av få nackdelar med hanhunden är att den kan (liksom hos människan) få problem med förstorad prostata, vilket yttrar sig i svårighet med att tömma blåsan när han kissar.  

Tikar:  Skaffar man en tik bör man ta med i beräkningen att den vanligaste åkomman hos tik är livmodersinflammation (pyometra). Ofta visar det sig genom flytningar och påverkat allmäntillstånd och man hinner uppsöka veterinär innan det blir livshotande. Men ibland är inflammation instängd i livmodern (sluten pyometra) och då kan tiken dö inom några få timmar.

Tikar kan dessutom drabbas av juvertumörer, motsvarigheten till människans bröstcancer. Tumörerna kan vara godartade eller elakartade (maligna, dvs cancer). Detta är tyvärr inte heller så ovanligt.

Så tänk till en extra gång innan du bestämmer dig vilket kön du vill ha på din hund.


Inavel, utavel, linjeavel - vad är skillnaden?

Inavel

Inavel innebär att man parar tiken med en nära släkting, till exempel hennes far, halvbror eller rentav hennes helbror. På 1960-talet och många år framöver var detta vanligt förekommande. Kända uppfödare månade som ”sina egna linjer” och ville ogärna utavla. Inavel tillför inget nytt, utan permanentar de egenskaper som finns hos föräldradjuren. Den stora faran som man tydligen blundade för är att inte enbart positiva egenskaper fördes vidare i förstärkt form, utan också negativa. Ärftliga sjukdomar kunde nedärvad i dubbel genuppsättning och därmed få starkare genomslag i kommande generationer. Inavel medför förlust av mångfalden. Inavelsdepression visar sig i nersatt fertilitet, små kullar, dödfödda valpar och mindre livskraftiga valpar. Inavel är naturligtvis helt förkastligt i alla avseenden. Min första hund, en pudel, som jag köpte från en ansedd kennel, var resultatet av en kullsyskonparning! Jag fick inte se stamtavlan innan köpet och som trettonåring utan hunderfarenhet hade jag inte kunskap till att fråga. Det var veterinären som upptäckte det hela vid vaccinationen och gjorde mig uppmärksam på de nackdelar som kunde följa. Soraya utvecklade PRA och diabetes redan i tre-fyraårsåldern och blev tyvärr inte så gammal.

Om man till exempel parar förälder med avkomma blir släktskapsgraden 50% och inavelsgrad för avkomman blir 25%.

Samma resultat får man om man parar helsyskon (som i fallet med min pudel).

För halvsyskon blir släktskapsgraen 25% och inavelsgraden 12,5%.

Parar du två kusiner med varandra blir släktskapsgraden 12,5% och inavelsgraden 6,25.

Linjeavel

Linjeavel är besläktad med inavel, men man parar inte lika nära släktingar. Exempel på linjeavel är när man parar kusiner. Inavelsgraden är inte helt enkel att beräkna, eftersom man måste ta i beaktande även tidigare generationer. På papillonringens hemsida står det: ”Det har visat sig att många defekter på hund härrör från inavel. Genetisk variation är nödvändigt för att kunna motstå sjukdomar. Inavelsgraden bör ej överstiga 6,25.” På SKK:s hemsida kan du ”testpara” hundar för att se vilken inavelsgrad olika kombinationer ger. Vid linjeavel har du fortfarande stor kontroll över vad du kan förvänta dig av avkomman. Tävlar man i avelsklass och uppfödarklass är det förstås frestande att linjeavla för att få så jämn avkomma som möjligt. Känner man sina hundar och deras ev defekter och starka sidor väl och har följt dem i flera generationer (alltså inte bara ett par generationer) så kan erfarna uppfödare få lyckade avkommor.

Utavel

Vid utavel används helt obesläktade föräldradjur. Gränsen är dock flytande, då ju oftast alla i en numerärt liten ras är besläktade, om än på långt håll. I numerärt större raser kan man komma ner i 0,0% inavel. Föräldradjuren är alltså helt obesläktade. Detta var t ex fallet med kullen mellan Opal och DK UCH NORD V-08 SE UCH Dolce Vita Jp Major League som är importerad från Japan. Valparna i kullen blev, som väntat, väldigt olika. Olika personlighet, olika teckning, olika storlek, olika ansiktsform och kroppsform osv. Fördelen med en sådan utavel är ju att avkommans vitaliteten ökar och eventuell inavelsdepression bryts. (Nu fanns det i det här fallet ingen inavelsdepression eftersom föräldrarna inte var inavlade, men om de hade varit det hade en total utavel medfört betydande ökning av livskvalitet och tillförande av nya gener. Det är ju detta som förespråkare för blandrashundar betonar.)

Inavelsgrad*

Inavelsgrad = anedelan av en individs gener där båda allelerna är identiska genom arv. En individ med en inavlsgrad på 6,25% är homozygot i 6,25% av generna. Sannolikheten för att generna i ett enskilt locus ska vara dubblerade är alltså 6,25%. Sannolilkheten för en dubblering av alleler ökar ju mer besläktade de parade hundarna är.

Släktskap = När man beräknar släktskapsgraden får man sannolikhten för att två besläktade individer ska ha identiska alleler till följd av gemensam härstamning. Utifrån släktskapet mellan två individer kan man beräkna inavelsgraden för eventuell avkomma. Om de till 50% har kopior av samma gener (släktskapsgraden = 50%) vad är då sannolikheten för att avkkomman får samma allel i dubbel uppsättning om dessa båda paras med varandra? - Jo, hälften, dvs 25% som då ger oss siffran för inavelsgraden.

Allel = variant av en gen. Vissa gener har bara två varaianter, andra betydligt fler.

Homozygot/heterozygot = En homozygot individ har två identiska alleler i ett locus, en heterozygot två olika. (*Ovanstående är citerat från Hundsport Special nr 2, 2013)


Copyright © Madeleine Wallgren 2013. Får EJ kopieras utan tillstånd.